Det finns en tendens i den svenska skolan att låta utbildningen finnas till förs in egen skull, och vara sitt eget mål. Detta innebär att man på utbildningar i ekonomi snarare lär ut olika teorier om ekonomi än mer praktiska kunskaper, som exempelvis hur man använder ett verktyg för projektstyrning online.
På en del utbildningar står de praktiska kunskaperna i första rummet. Det gäller bl.a. yrkesförberedande gymnasieutbildningar som bygg- och fordonstekniska programmet Även på KY-utbildningar är de praktiska momenten framträdande.
När man frågar arbetsgivare vad de saknar hos de som utbildas, vare sig det gäller kvalificerade tjänster som kräver högskoleutbildning eller mindre kvalificerade uppgifter, svarar de nästan alltid samma sak. De vill att det ska finnas större anknytning till arbetslivet i utbildningarna, och detsamma svarar studenterna.
Så varför går det då så långsamt att förändra det svenska utbildningsväsendet? Antagligen just för att de som arbetar med utbildningsfrågor är konservativa. Nyligen infördes lärlingsplatser som ett alternativ eller komplement till praktiska utbildningar på gymnasiet, och kanske vore det en bra idé att även införa detta på de studieförberedande programmen. Kanske kunde eleverna på samhällsvetenskapliga programmet praktisera en vecka på kommunen, och naturvetarna på en kemisk industri. Det skulle ge en starkare koppling mellan skolan och yrkeslivet.