Det har varit mycket tal om den svenska skolan på sistone. Tidigare i år publicerade DN en artikelserie skriven av Maciej Zaremba, som tecknade en bild av en skola i kris. Att den svenska skolan befinner sig i kris är också något som ett flertal gånger upprepats av Jan Björklund, som varit Sveriges utbildningsminister sedan år 2007. Zaremba gav i sina artiklar Björklund rätt på vissa punkter, men hävdade att inte heller de borgerliga politikerna hade skött den svenska skolan särskilt bra.
”Flumskolan”
Ett centralt begrepp i Jan Björklunds kritik, och det som han ofta tar upp när svenska skolelevers sjunkande resultat i internationella jämförelser tas upp, är ”flumskolan”. Med detta menar han en skola där arbetsron minskat, bland annat genom att kraven på närvaro har minskat. Han hävdar också att fokus i skolan har skiftat från att förmedla kunskap och färdigheter till annat, som exempelvis ren omsorg om eleverna. Björklund är en stark förespråkare för betyg och nationella prov, vilket han menar skulle höja kunskaperna, och han vill stärka lärarna i deras ledarroll, på bekostnad av elevernas inflytande.
Björklund har rört upp många känslor, eftersom skolan är en fråga som engagerar många. En del undrar hur länga han ska kunna skylla på tidigare regeringar; han har ju trots allt varit ansvarig för den svenska utbildningspolitiken en tid nu. Många frågar sig också varför Björklund talar så mycket om att höja läraryrkets status, samtidigt som han inte vill skjuta till mer resurser till skolan.
Samtidigt håller de flesta med Björklund om att någonting måste göras åt de sjunkande resultaten i den svenska skolan, även om alla inte är lika benägna som Björklund att måla hela bilden i svart. Det har framförts kritik mot att Björklund medvetet misstolkar statistik. Själv hävdar han att undersökningar på både det nationella och internationella planet ger stöd för hans uttalanden, även om han också erkänt att han ibland blandat ihop resultat från olika undersökningar.
